Dagens tanke..
Jag har börjat tänka på skillnaderna från mina närmaste jag hade då och har nu. Och tankarna och åsikterna ändrats ständigt fram och tillbaka. Men det är 3 saker jag kan säga säkert som jag känner nu.
Jag kan aldrig aldrig säga att jag inte tyckt om dom jag var med förr. För det gjorde jag verkligen.
Jag tycker fortfarande om dom, fast på ett annat sätt.
Jag skulle inte kunna säga att dem är falska.
När man själv blivit påpekad att man är " falsk" brukar de flesta säga att de andra är det också. Och visst, det har jag gjort. Men jag tänker mycket på hur andra tänker. Och jag förstår vad folk tror och menar när de säger ord som falsk. men även hur sårad och krossad jag blev av dessa människor kan jag inte kalla dem falska. Man gör det man tror är rätt. Och jag tror eller rättare sagt vet att ingen jag varit nära vän med är " falsk" man blir annorlunda vid vissa situationer, och det kan man inte göra någonting åt. Det blir som det blir liksom och man får acceptera det och arbeta sig framåt genom dessa stunder.
Man gör vad man kan för att skydda sig själv från att bli sårad.
Min tankeställare just nu är om jag Saknar det.
och visst det gör jag väl, men jag triv fruktansvärt bra med mina flickor jag har nu. och såhär tight har jag nog aldrig varit med ett " gäng " eller vad man ska säga. Det brukar alltid bli upp och ned gångar i tjejgäng men vi har lyckats hålla ihop utan bråk eller hårda ord eller något sånt. Det är jag tacksam över.
Men jag saknar lite när det var lite valfritt. Alla hade varandra och man kunde variera vilken/vilka man skulle göra saker med osv. När man är flera är chansen att någon känner sig utanför lite mindre enligt mig, eftersom man lättare kan dela upp sig i små grupper då. svårt att förklara. Men jag har minnen med dessa flickor som alltid kommer finnas kvar i mig. Inte för att jag tvingar mig själv att minnas för att vara något deppo. Utan för det faktiskt är såna saker man automatiskt minns i livet. Och visst. Hur lycklig jag än är, kan jag inte neka att känna mig tom när jag ser bilder från förr. Se lyckan i ansiktena på korten och veta att det inte finns den lyckan längre. Jag tror inte jag specefikar mig på någon speciell person när jag tänker på detta. Men känslan och lyckan vi hade. Det är en enorm förlust och den kommer troligen inte tillbaka. Kanske i framtiden med nya människor. Men inte med samma personer som en gång fick fram den.
Nu är jag mest glad att jag haft den chansen. eller rättare sagt vi. Att vi alla höll ihop en gång, vi hade det kul, det kan ingen neka. Men allt har sin tid och tyvärr är någon dag den sista för allt. tror alla blivit mentalt starkare efter detta. som sagt. Det som inte dödar en - gör en starkare.
nu ska jag kolla runt lite på dansvideos. måste fixa mitt jädra solo.. kommer halka på scenen.. promise.
